Nästan hjärtinfarkt.
Klockan 05 är det mörkt ute (nej, jag VILL inte springa då, vem vill det liksom, men jag måste ibland för att hinna med allt) och därför är pannlampa en bra grej om man prompt ska springa i skogen. Då ser man ju var man sätter fötterna.
Ja förutom att en inte såg den där roten, stenen, kotten, lövet eller vad det nu var som kastade sig över min fot så att jag stod på arslet OCH tog emot mig lite med min dåliga axel. Fick som en elstöt ut i armen och hann tänka att satfläsk nu drog jag sönder sista fibrerna i min trasiga sena samtidigt som jag kände hur pulsen drog iväg. Men det gick bra och jag kunde lufsa vidare utan ont någonstans. Tackochlov. Hade hunden haft pulsband hade det nog sett ut lite som min pulsmätning, han hoppade högt av mitt avgrundsvrål.
Det här hade aldrig hänt på löpbandet
Löpband. Inget som sticker upp. Ljust och fint. Varmt. Nära till toalett om man måste… ni vet, björna mitt i passet. Bra dämpning och underlag- alla fall för oss som tränar på Dalarö Gym eftersom vi har sjukt påkostade löpband med alla möjliga och omöjliga finesser. Tryggt och bra på många sätt, till exempel för tanter som mig som tydligen inte alltid kan lyfta på fötterna.